Lola Fernandez Pazos. Intervju

Lola Fernandez Pazos Hon kommer från Madrid med galiciska och andalusiska rötter. Hon tog examen i journalistik och med en lång karriär inom media och presenterade sin första roman i maj, Pazo de Lourizan, starkt influerad av hans smak för den viktorianska eran i litteraturen. I denna intervju Han berättar om det och många andra ämnen. Jag uppskattar verkligen din vänlighet och din tid.

Lola Fernandez Pazos — Intervju

• ACTUALIDAD LITERATURA: Din senast publicerade roman är Pazo de Lourizan. Vad säger du oss om det och var kom idén ifrån?

LOLA FERNÁNDEZ PAZOS: Det här är en typisk familjesaga, där en kraftfull härstamning döljer en serie av gåtor runt ett hus på landet som inte kommer att avslöjas förrän i slutet. Under hela verket måste läsaren gradvis lägga ihop bitarna, som om det vore ett pussel, för att upptäcka sanningen. Det kommer till och med en tid då han kommer att känna mer än en av huvudpersonerna, men trots det kommer han att fortsätta med henne, han kommer inte att överge henne åt hennes öde, för att förstå den fulla innebörden av romanen.

Dessutom har boken alla ingredienser i denna genre: a kärlekshistoria mellan olika samhällsklasser, ett vackert palats där de bor Carballos, en industrifiskarfamilj från Rias Baixas och en krigisk episod som tillsammans med framstegen kommer att rubba familjens liv och förmögenhet.

Idén kommer från min egen familj, eftersom det är en historia som hände för många år sedan kring mina förfäder och som berättades för mig så att jag i sin tur skulle skriva den någon gång. Så ja, det handlar om sanna händelser, vilket faktiskt hände i Marin, en liten fiskeby nära Pontevedra.

• AL: Kommer du ihåg någon av dina första läsningar? Och den första historien du skrev?

LFP: Den första läsningen jag minns är Vägen, de Platshållarbild för Miguel Delibes. Det verkade så enkelt och samtidigt så vackert att jag alltid velat skriva något sådant. En roman som kunde läsas och bländas både en preteen och en vuxen. De första historien Jag skrev, om vi inte pratar om djurhistorierna jag skissade när jag var 5 eller 6 år gammal, så var det Kärlek på Tinders tid.

Mer än en roman är det en testa. I den föreställer jag mig Jane Austen återvänder från XNUMX- till XNUMX-talet och finner att uppvaktning mellan människor inte längre sker i danser utan i en applikation som heter Tinder. Därifrån och genom berättelser hämtade från hennes mest emblematiska verk kommer Austen att ge råd till Tinder-användare, män och kvinnor, hur de bör bete sig för att inte göra misstag.

• AL: En huvudförfattare? Du kan välja mer än en och från alla tider.

LFP: För mig kommer min favoritförfattare alltid att vara den berömda Javier MarÃas. Tack vare hans arbete, som jag kan utantill, började jag reflektera över den tomma sidan. Det handlar inte bara om att berätta, utan om att observera och meditera varför karaktärerna agerar på detta eller annat sätt. han var den ingjutit i mig en kärlek till brittiska klassiker, Shakespeare, Jane Austen, men framför allt viktorianer, systrarna bronte, Thomas Hardy, Henry James, Charles DickensElizabeth Gaskell, för att nämna några stycken. Tack vare detta inflytande skrev jag in mig på engelska studier efter att ha avslutat journalistik.

• AL: Vilken karaktär i en bok skulle du ha velat träffa och skapa?

LFP: Som man, utan tvekan, Mr Darcy, av Stolthet och fördom. Som kvinna, Jane Eyre, ur pjäsen med samma namn av Charlotte Brönte. De ser perfekta ut för mig. Darcy gör den bästa kärleksförklaringen en kvinna någonsin kan få, och Jane Eyre gör detsamma. De är båda så verkliga att jag tror att Austen skrev det utdraget och föreställde sig vad hon skulle ha velat ta emot och Brönte, den hon skulle ha velat göra.

• AL: Några speciella vanor eller vanor när det gäller att skriva eller läsa?

LP: Ingenting. Sanningen. Jag är inte galen.

• AL: Och din önskade plats och tid att göra det?

LFP: Jag skriver på min skrivbord och jag brukar läsa innan jag går och lägger mig, alltid halvliggande.

• AL: Finns det andra genrer som du gillar?

LFP: Ja, jag älskar sociala romaner, typ Mary barton, av Elizabeth Gaskell, men även deckargenren, som t.ex Joël dicker.

• AL: Vad läser du nu? Och skriva?

LFP: Jag är med min andra romanvilket är en blandning av Dicker, Mary Barton tillsammans med inslag av reflektioner i renaste Marías-stil (spara skillnaden). Jag skulle kalla den en "social thriller" men den har också mycket självfiktion. Nu när min referensskribent, Marías, har lämnat mig, ville jag hylla honom en speciell hyllning. Jag skulle aldrig tro att han skulle lämna så snart och det har gjort mig inte bara ledsen utan också en föräldralös lärare. Det har varit en katastrofal tid för mina samtida referenser, som också var för unga för att lämna: Almudena Grandes, Söndag Villar. Seriöst, jag vet inte vem jag ska läsa nu.

• AL: Hur tycker du att publiceringsscenen är?

LFP: Jag tycker att det finns ganska intressanta böcker, men andra som verkar prefabricerade i den meningen att författaren vet vad som fungerar och uttrycker det, utan att lämna någon aning eller känsla på sina sidor, och det märker jag för mycket. Jag gillar böcker med själ, den inverkan. Och något som gör mig lite ledsen är att förlagen satsar mer på kända ansikten än på intressanta pennor, men vi är i en fruktansvärd konkurrens och företag lever inte på tomma intet. Jag förstår det.

• AL: Är det ögonblick av krisen som vi upplever svårt för dig eller kommer du att kunna behålla något positivt för framtida berättelser?

LFP: Alla kriser är positiva om man hamnar ur dem. Romanen jag är inne i just nu berättar om de nya mänskliga känslorna som denna nya miljö väckte. Sedan jobbade jag på en kommunikationsdirektörsbyrå och jag såg hur bristen på arbete ledde till att du räddade dig själv. Ingen brydde sig om att tala illa om grannhuset, eller om en kollegas avgång, det viktiga var att stanna kvar. Och det har varit positivt för genom att uppleva det är det lättare för mig att berätta och meditera över det.