Den 15 juli 1885 dog mor till galicisk poesi, Rosalía de Castro., en ensam, stark och föraktad kvinna i en tid då det kvinnliga könet och de galiciska länderna föraktades av de sociokulturella kretsarna i Spanien.
Erkänd år efter hennes död, idag är författaren till galiciska sånger en ikon av Galicien, en av 1800-talets viktigaste författare och ett exempel på mod i orättvisa tider, som vi minns idag i Actualidad Literatura.
Saudade och galicisk jubel
Även historiker och kritiker insisterade på att dölja Rosalía de Castros faders identitet, med tidens gång blev det känt att historiens mest kända galiciska poetfödd 24 februari 1837 i Santiago de Compostela, var dotter till prästen José Martínez Viojo och en mamma med få ekonomiska resurser som hette María Teresa de la Cruz Castro y Abadía, varför de Castro skulle uppfostras av sin moster och därför vem skulle göra henne medveten om Galiciens landsbygdshjärta som skulle inspirera hennes litterära universum.
Under de åren, Galicisk litteratur och poesi hade diskrediterats av spanska, ett språk som infördes och koncentrerades till den kulturella scenen i centrala Spanien som fortsatte att beteckna en del av landets konturer som fattiga, bonde och odlade områden. En tanke som slog ned arvet från den galicisk-portugisiska texten som ropade efter en ny strategi för att återuppliva den och återlämna den till sitt folk.
Under barndomen bodde hon hos sin moster i Padrón y Castro de Ortoño, i La Coruña, började Rosalía de Castro vara medveten om hur svårt livet var hos den galiciska bonden, dess melankoli och den känslan av nostalgi för något omöjligt att nå , som i galicisk-portugisisk prosa är känd som "saudade", en känsla som helt skulle definiera en kvinnas arbete och liv som många betraktade som ensam, oberoende och melankolisk.
Men teckning och musik underhöll Rosalias liv tills hon flyttade till Madrid, där gifte sig med Manuel Murguía, maximal exponent för den galiciska Rexurdimento och skaparen av Royal Galician Academy, som efter att ha läst poesibroschyren La flor, uppmanade sin fru att publicera Cantares Gallegos.
Publicerad 1863 i Vigo, diktsamlingen inspirerades av gamla sånger från Galicien som författaren justerade om för att definiera dikter som handlade om teman som kärlek, sätten i det galiciska landet och till och med den socio-politiska situationen på den tiden, särskilt när det gäller en invandring som leddes av galicier som åkte till Latinamerika.
Verket uppskattades och "anpassades" av galicierna själva, som gjorde en del av sina dikter till en symbol för en kultur som hittills har glömts bort.
Galiciska låtar skulle följas av andra verk som Follas novas (1880) eller Vid stranden av floden Sar (1884), av mer modernistisk karaktär och där författarens psykiska och fysiska tillstånd skulle bli huvudprocessen för hennes prosa. Ett verk som betecknade en missförstådd kvinnas ständiga melankoli, långt ifrån kärlekens hårdhet trots att hon var hustru och mor men framför allt främjad av sjukdomen som skulle avsluta hennes liv 1885 på grund av livmodercancer.
Åren gick och poesin som så trängde igenom det galiciska samhället blev duvor som flög över andra platser, som uppslukade hjärtan hos kritiker och författare (särskilt många av generationen 98), som erkände Rosalía de Castro som alma mater för galiciska brev. .
Som jag minns, inget bättre än att dela denna vers från Lieders, som sammanfattar en del av författarens universum:
Aldrig har hoppet om ära dominerat min själ, och jag har aldrig heller drömt om att lagrar trycker ner på pannan. Endast sånger av självständighet och frihet har blottat mina läppar, även om jag redan från vaggan kände ljudet från kedjorna som skulle fängsla mig för alltid, för kvinnors arv är slaveriets band.
Har du någonsin läst Rosalía de Castro?