Foto: Clara Janes. RAE
Clara Janes är poet, romanförfattare, essäist och översättare och föddes i Barcelona en dag som idag 1940. Hon är dotter till förläggaren och poeten Josep Janés, och har även en examen i filosofi och bokstäver, samt Maître dès Lettres från Sorbonne-universitetet i jämförande litteratur. Det är också medlem av Royal Spanish Academy.
Som översättare fick hon 1997 Nationell översättningspris. Och hans poetiska verk har också fått viktiga utmärkelser som City of Barcelona Award, City of Melilla Award eller Gil de Biedma Poetry Award. Den har översatts till mer än tjugo språk. Bland hans titlar finns de besegrade stjärnorna, mänsklig gräns, Letar efter Cordelia, personlig antologi o parallaxer. För att upptäcka det går en urval av dikter.
Clara Janés — urval av dikter
Jag väntar tålmodig
Jag väntar tålmodigt
förföljer, som en hund, ögonblicket.
Eller så går jag igenom djungeln av dina verser
sakta på väg
genom dolda stigar,
för små luckor
som du har lämnat på glänt.
Det var i gryningen
Det var i gryningen
ledsen för tiden.
Dina drömögonlock var tysta
under min kudde
och när det första ljuset går sönder
ritades på vitt
din rynka pannan
och din röst mumlade några ord.
i lampan
du lämnade en gest av trötthet
och då
din blick kallade mig
från rosorna.
Jag sprang för att krama dem
och jag satt vid bordet
och på det tomma pappret
Jag följde linjerna
att din hand gled
lös från rädsla
den dolda meningen,
av rädslan för att inte längre vara med,
från rädslan att inte veta
om man kan omfamna den gudomliga mutationen
att vara i en två,
rippas
och därmed rycka den andre från de döda.
och på sidan
gjorde levande mening
ordet uppståndelse.
skada trädet
skada trädet,
dess doft täcker mig,
åh snälla rave
medan stjärnorna vänder
en låga förför
röken av drömmar som vaggar mig.
Vaka över mitt hjärta även om jag sover.
självmordsö
självmordsö
tydligen dum,
starta leendet
av ditt ansikte.
visar tvetydigheten
av dina aromer,
av dina gamla
vars ögon vänder ryggen,
av dina vackra unga människor med den drogade grimasen.
I din tystnad, ö,
du pratar och pratar,
men alternativet är inte begränsat
till ditt förslag
Mellan det förflutna, ingenting eller distans
Nej
du kan inte komma ut, säger Holan,
genom dörrar
det på väggarna
är
sólo
målad.
Jag låter mig dö i din tystnad
Jag låter mig dö i din tystnad,
att du matade mig på natten
körsbärsträdets frukter
i ditt sovrum av skuggor
parfymblödare
och inget mer önskar jag.
Jag låter mig dö i din tystnad.
ögon
du tog mig i ett hörn
och med hat tog tag i mina slag,
du knuffade in mig i ett hörn
och du slog mig
tills det lämnar rött blod
själva luften,
och så och allt,
se och se, jag går fortfarande upp
och när jag tittar på dig säger jag:
just nu,
I det här ögonblicket bestämmer jag mig
Jag kommer att donera mina ögon
även om jag måste ta dem
min mördare
Steg för steg
Steg för steg
misstro dem
som de aldrig har tänkt på
självmord.
De gör steg för steg vägen,
förblindar sig själv för avgrunden som alltid förföljer människan
Gå in i matematikhjulet
Av det väsentliga.
De gör sig osårbara för förtvivlan.
De berättar till och med kallt,
med hjärtat.
händerna kommer
Händerna sträcker ut sig
otaliga händer,
svarta händer,
att förblinda mina ögon,
att stoppa mina ben,
att torka mina ådror,
att sitta enträget
längs med kroppen
och lämna den nedsänkt i svart.
De kommer att få sina tungor att sticka ut,
tänder,
hjärta och njurar,
mage och hjärna...
Nära vän, så långt borta,
kom ett ögonblick
och med dina spel
distrahera detta fruktansvärda mörker.
Ge mig en flod av styrka
från livmodern,
som förut.
till och med tillräckligt
att köra iväg
händer.
dessa händer
hur svart
och oförskämd
De omger mig
jag frågar
Fången av en oövervinnerlig panik,
och även om jag vet om alla drömmars meningslöshet,
från det plågsamma fängelset som är livet,
Jag ber om människans totala autonomi
och rätten att inte motivera alls
hans existens.