Foto: Alfonso Mateo-Sagastas hemsida.
Alfonso Mateo-Sagasta Han är från Madrid på 60-talet. Han tog examen i Geografi och historia från det autonoma universitetet i Madrid och arbetade som arkeolog, Bokhandlare, redaktör och snickare. Och på fritiden escribe. Han har publicerat flera romaner och skrivit många artiklar, berättelser och essäer om historia och natur. Dessutom ingriper den i verkstäder läser och skriver och ger conferencias om historia och litteratur. Bland hans mest kända titlar är bläcktjuvar och hans senaste roman är Din värsta fiende. I detta intervju Han berättar om sin karriär och jag tackar honom så mycket för hans tid och vänlighet.
Alfonso Mateo-Sagasta — Intervju
- ACTUALIDAD LITERATURA: Din senaste roman heter Din värsta fiende. Vad säger du oss i den?
ALFONSO MATEO-SAGASTA: Su värsta fiende är en omarbetning av en kort roman som jag skrev på begäran 2010 för undervisning i spanska och som fick titeln Den fångna poeten. Jag gillade berättelsen mycket och när jag fick tillbaka rättigheterna bestämde jag mig för att ge den en ny snurr, introducerade ett mer exakt ordförråd, några fler kapitel för att avrunda berättelsen och en viss dos ironi. Sådana förändringar, och det faktum att det bara hade cirkulerat på språkundervisningsmarknaden, uppmuntrade mig att ändra titeln som om det vore ett nytt verk, det är åtminstone så jag ser det. Även om det som verkligen ger boken dess status är underbara illustrationer av María Espejo, teckningar i siluett, eller i skugga, som underbart fångar tidens anda och atmosfär.
Temat är Cervantine, och kan definieras som en prequel till min roman bläcktjuvar, första av serie av Isidoro Montemayor (de andra är Underens kabinett y Människans rike utan kärlek). Är om ankomst till Madrid 1605 av Jerónimo de Pasamonte, en gammal soldat som åker till staden på jakt efter en förläggare för sina memoarer och som i ett stilleben lyssnar på ett kapitel av Quixote, den nya modeboken, där det talas om han på ett nedsättande sätt. Därifrån, deras äventyr och missöden De fungerar som en guide för att fördjupa oss i Österrikes Madrid, dess storhet och dess elände, och i den alltid överraskande världen av guldålderns litteratur och dess mysterier.
- AL: Kommer du ihåg någon av dina första läsningar? Och den första historien du skrev?
AMS: När jag var liten gillade jag verkligen böcker av Salgari. Min favoritkaraktär var Yanez de Gomera, den portugisiska följeslagaren och vän till Sandokan, men jag håller med speciell känsla min första läsning av PC Wren-trilogin: Beau Geste, Beau Sabreur och Beau ideal. Märkligt nog tror jag att de här romanerna väckte mitt intresse för arabvärlden, därför studerade jag medeltidshistoria och sedan utspelade sig min första roman på XNUMX-talet, på höjden av kalifatboomen på den iberiska halvön. Din titel är lukten av kryddor.
- AL: En huvudförfattare? Du kan välja mer än en och från alla tider.
AMS: Jag har ingen huvudskribent, och jag beundrar så många att det skulle vara värdelöst att försöka lista dem. Även om det är sant att Cervantes Det är den jag har läst mest och den jag har jobbat mest med.
- AL: Vilken karaktär i en bok skulle du ha velat träffa och skapa?
AMS: Antonio José Bolívar Proaño, huvudperson i En gammal man som läste kärleksromaner, av Luis Sepúlveda.
- AL: Några speciella vanor eller vanor när det gäller att skriva eller läsa?
AMS: Nej, sanningen är den ingen tengo hobbyer utöver att ha dator, papper och penna. Jag läser var som helst, och jag föredrar att mitt kontor skriver, även om jag också rättar var som helst senare.
- AL: Och din önskade plats och tid att göra det?
AMS: Jag ålägger ett slags kontorstid, morgon och eftermiddag, mellan skrivande och läsning. Ibland går det bättre på morgnarna, men inte alltid.
Panorama och aktuella händelser
- AL: Du odlar främst historiska romaner. Finns det andra genrer som du gillar?
AMS: Jag tycker om att tänka det Jag försöker göra litteratur i allmänhet, även om det är sant att de flesta av mina berättelser utspelar sig i andra tider. Att ha en exotisk miljö, och när jag säger exotisk menar jag en annan än den läsaren känner till, är ett bra verktyg för att odla skönlitteratur, men romanens anda finns i karaktärerna, inte i den ram som dess händelser utvecklas inom. . Hur som helst, Jag gillar att variera mig.
Jag har faktiskt gett ut en roman av science fiction (Tigerns ansikten), A testa från naturen (Hanterar hajar med Karlos Simón) och a berättelse barnslig (mangata) med illustrationer av Emilia Fernández de Navarrete, förutom, naturligtvis, från en berättelse om historiens ontologi, som Oppositionenoch en berättande uppsats, Nation. I den senare beskriver jag i scener den katolska monarkins fall sedan 1808 och Spaniens födelse 1837. För mig är Historia, med stor bokstav, en väldigt speciell litterär genre.
- AL: Vad läser du nu? Och skriva?
AMS: Det har jag varit recenserar den amerikanska upplagan av Nation, redigerad av Fondo de cultura Económica, som jag presenterade i oktober i Mexiko (den spanska är från kungariket Cordelia). När det gäller läsning har jag precis läst en mycket intressant bok av Anselmo Suarez och Romero berättigad Francisco, uppfinningsrikedom eller landsbygdens nöjen, en chockerande roman om slaveriet på Kuba skriven 1839, som jag inte hade hört talas om när jag skrev dåligt blad.
- AL: Hur tycker du att publiceringsscenen är i allmänhet?
AMS: Jag antar väl, att döma av allt som publiceras, är det synd att det inte finns några läsare för så många böcker. Vad som är fel, och alltid har varit, är policyn för främjande av läsning, och i allmänhet kulturella och pedagogiska. Tyvärr läses väldigt lite i Spanien.
- AL: Hur hanterar du det nuvarande ögonblicket vi lever i?
AMS: Om du menar politiskt, överlägset intresse och nyfikenhet; socialt, med hoppas; personligen, med lugn och litterära, med villfarelse. Hur som helst, vi får se.