21 oktober 1772 föddes Samuel Taylor Coleridge vid Ottery St. Mary. Han var en engelsk poet, kritiker och filosof en av grundarna av romantiken I England. Några av hans mest kända verk är Kubla khan och Ballad of the Old Sailor. Men det fanns många fler dikter. Idag räddar jag tre av dem att komma ihåg.
Samuel Taylor Coleridge
Coleridge hade en strikt grundskoleutbildning på internat från London och senare studerade vid University of Cambridge. Han var ingen bra student, men han var associerad med viktiga poeter från vars vänskap hans första publikationer kom: Robespierres fall y Diverse dikter.
År 1798 och tillsammans med den stora poeten William Wordsworth, bidragit till utvecklingen av den romantiska eran i engelsk litteratur med sin gemensam publicering av Lyriska ballader, arbete som markerade början på den engelska romantiska perioden. På en personlig anteckning, hans obesvarad kärlek av Dorothy Wordsworth, syster till sin vän, har alltid markerat honom i sin syn på kärlek.
En annan av hans intressen var Filosofin och lockas av figuren av KantHan åkte till Tyskland där han fördjupade sina kunskaper. Han bodde också i Italien under en tid. Flera personliga problem, inklusive äktenskap och sjukdomar som ångest och depression, vilket ledde honom att bli beroende av opium och laudanum, de tog honom ifrån sin familj. Han hamnade tillflykt i en väns hus där han skrev fler verk som Litterär biografi o Sibylline lämnar. Han dog i London i juli 1834.
I allmänhet dock Coleridges arbete tar oss tillbaka i tiden, får oss att resa till ett osäkert förflutet och ofta overkligt, vilket är ett av romantikens huvudegenskaper som en litterär rörelse. Och kunde blanda den romantiska filosofin med andra mer mänskliga nyanser och vanhäftig.
3 dikter
Förtvivlan
Det värsta världen kan skapa
Det som vävs av likgiltigt liv,
Störande i en viskning
De döendes bön.
Jag har funderat över helheten och rivit sönder
I mitt hjärta intresset för livet,
Att vara upplöst och borta från mina förhoppningar,
Ingenting återstår nu. Varför leva då?
Det gisslan, som världen håller i fångenskap
Löfte att jag fortfarande lever
Det kvinnans hopp, den rena tron
I sin orörliga kärlek, som firade sin vapenvila i mig
Med kärlekens tyranni är de borta.
Var?
Vad kan jag svara på?
De gick! Jag borde bryta den ökända pakten,
Detta blodband som binder mig till mig själv!
I tysthet måste jag göra det.
***
Frost vid midnatt
Frosten uppfyller sitt hemliga kontor
utan hjälp av vinden. En uggla kantar
dess skrik i natten -hör- enorm.
Alla vilar och jag ger mig åt det
ensamhet som uppmuntrar delirium.
Han är bara bredvid mig, i sin vagga,
min sons vilande sömn.
Det är så tyst! Så mycket att det mobbar
tanken med dess extrema och sällsynta
var tyst. Hav, kulle och lund,
bredvid denna stad! Hav, kulle och skog
med den dagliga rutinen i livet,
ohörbart som drömmar! Den blå lågan
fortfarande hemma, darrar hon inte längre;
bara det bandet avbryter lugnet,
fortfarande slår på staketet.
Din vippning i lugnet av den här scenen
ger en likhet med mitt liv,
tar en vänlig form vars
spetsig flammande gör en leksak
av tanke och tolkas
på sitt eget sätt för själen, som söker
i allt en spegel av sig själv.
***
Närvaron av kärlek
Och i de mest bullriga timmarna av förnuft,
Det finns fortfarande en oupphörlig viskning: Jag älskar dig;
Ensam tröst och ensamrätt i hjärtat.
Du formar mitt hopp, klädd i mig;
Leder alla mina hjärtklappningar, flyter i min smärta.
Du ligger i mina många tankar, som ljuset,
Som skymningens söta ljus
Eller förväntan på att sommaren ska bryta i bäcken,
Moln reflekterade i en sjö.
Och tittar upp mot himlen som böjer sig över dig,
Mycket ofta välsignar jag guden som har fått mig att älska dig så här.