För en vecka sedan föll det i mina händer Avkolonisera sinnet, en uppsats som sammanför fyra föreläsningar av Ngũgĩ wa Thiong'o, Kenyansk tänkare och möjlig kandidat till årets Nobelpris i litteratur. En bok som analyserar kulturproblemen och speciellt litteraturen i vissa länder från sina egna rötter: en kolonialism som genom historien har haft ansvaret för att utrota språket för minoritetsetniska grupper.
Världen, FN och organisationerna talar om mänskliga rättigheter, men vi kanske sällan tänker på rätten att också skriva på sitt eget språk.
Fångad kultur
Ngũgĩ wa Thiong'o, under en av sina föreläsningar och huvudförsvararen för rätten att skriva på sitt eget språk.
Under den så kallade Congress of African Writers of English Expression som hölls vid Makerere University (Uganda) 1962 hölls ett möte mellan olika afrikanska författare. Men många saknade tanzanianen Shabaan Robert, den viktigaste poeten i Afrika vid den tiden. Och varför deltog du inte? Eftersom Robert inte skrev på engelska utan bara på swahili och därför inte var värt att delta i en sådan konferens.
Denna händelse har analyserats flera gånger under konferenser för Ngũgĩ wa Thiong'o, som efter att ha publicerat flera romaner på engelska tack vare en talang som gjorde det möjligt för honom att stiga i den postkoloniala sociala kedjan i Kenya, bestämde sig för att stå och skriva bara i sin mor tungan, den gickuyu. En våg som nästan kostade honom livet och ledde honom att gå i exil till USA strax efter.
Två av de många exemplen på hur majoritetens inflytande, i detta fall engelsk eller fransk imperialism som koloniserade Asien, Afrika och Latinamerika i flera år, har trampat på olika minoritetskulturer. Först att påverka dem om tomheten i deras danser, texter och dikter; sedan tvinga dem att vända huvudet mot en ny kultur som de aldrig helt kunde gå samman med. Och under tiden kom kakao, olja eller diamanter ut bakdörren.
Anpassa eller motstå
Samtidigt utvecklas dock en bred debatt där åsikterna är många: vissa, såsom nigerianen Chenua Achebe, utnyttjade den ovannämnda kongressen för att säkerställa att om han hade fått möjlighet att använda det engelska språket för att nå massorna , Jag skulle använda den. I sin tur fortsätter många andra författare att tro att det viktiga är innehållet, och så länge det har en större spridning på majoritetsspråket kommer det att räcka, för författaren är inte intresserad av orden, utan vad de säger. På den andra ytterligheten tystnar ovannämnda Thiong'o sitt engelska språk som ett sätt att begränsa främmande dominans i minoritetskulturer som hans egen. Etniska grupper vars språk har sin egen musikalitet, rytm och uttryck som är svåra att översätta till ett annat språk.
För några dagar sedan pratade jag om ltill litteraturen som ett vapen för att förändra världen. Och sanningen är att det skulle vara en av de mest effektiva av alla. En del av denna odyssey för att återställa världens sår kan också vara att låta alla kulturer uttrycka sig snarare än att hypnotisera dem med idéer som inte pekar på det verkliga problemet.
Många människor, särskilt aktivister, ansvarar för närvarande för att främja rätten att skriva på olika etniska gruppers språk. minoritet för att bevara sin kultur, med exempel som det senaste studieprogrammet på kurdiska som godkänts av universitetet i Kurdistan, i Iran, eller främjandet av Kichwa som andra skolans språk, en mängd olika Quechua återupplivade i Ecuador av CONAIE-organisationen.
Ändå skulle jag inte vilja avsluta utan en fråga: skulle det vara att föredra att utveckla alla språk istället för att vilja anpassa dem till ett språk som gör att de får en större spridning?
Och var försiktig, ordet "nationalism" har inte dykt upp i någon rad.