Miguel Ángel Buonarotti. Verser av geni och poeten

Michelangelo Buonarroti ett av de största universella genierna, övergått till evig nåd just i den eviga staden en dag som idag 1564. Är han maximal exponent från den långa lista över genier som han gav Italiensk renässans. Arkitekt, målare och framför allt skulptör, tHan var också en märkbar poet. Och det är i den aspekten som jag vill komma ihåg honom med dessa verser.

Michelangelo poeten

Hans konstnärliga arv är oöverträffad. Omöjligt att inte bli förvånad över hans David, hans Pieta, hans Moses eller de fantastiska målningarna i Sixtinska kapellet i Vatikanen. Men Michelangelos geni tHan utmärkt sig också i poesi. Han var passionerad och specialist på Gudomlig komedi, av Dante, som han skrev dikter till. Han komponerade också bittra verser som klagade på det ansträngande arbetet med uppdraget att dekorera Sixtinska kapellet.

Men hans favoritämnen var kärlek, skönhet, död, Gud, liv och också synd, liksom allt som betydde glädje och lycka. I deras sonetter den dominerande frågan är kärlek med en mer petrarchansk ton av bittra, dystra och plågade verser. Det här är några av dem och andra dikter.

Dikter och sonetter

Mina ögon, den lusten efter vackra saker
när min själ längtar efter din hälsa,
de har inte mer dygd
att till himlen strävar efter, att se på dem.

Från de höga stjärnorna
en prakt sjunker ner
som uppmuntrar att gå efter dem
och här kallas det kärlek.

Hjärtat hittar inte bättre
få honom att bli kär och bränna och ge råd
de två ögonen som liknar två stjärnor.

***

Han har inte den stora konstnären eller ett koncept

att marmorn i sig inte omskriver

i överskott, men bara till sådana ovan

handen som lyder intellektet.

Det onda som jag flydde och det goda som jag lovar,

i dig, vacker, gudomlig, stolt dam,

samma hudar; och varför inte leva längre,

annars har jag konst till önskad effekt.

Det har alltså inte kärlek eller din skönhet

eller hårdhet eller förmögenhet eller stor avvikelse

skuld av mitt onda, öde eller tur;

om i ditt hjärta död och barmhärtighet

du tar tid, min låga intelligens

det vet inte, brinner, utan att dra döden därifrån.

***

Jag ser med dina vackra ögon ett sött ljus,
Att jag med mina blinda människor inte kan se;
Jag bär med dig en vikt, fäst,
Vilken av mina är inte längre vanligt.

Jag flyger med dina fjäderlösa vingar;
Med din intelligens till himlen strävar jag alltid efter;
Av din vilja är jag blek och röd,
Kallt i solen, varmt i de kallaste dimma.

I din kärlek finns bara min,
Mina tankar i ditt hjärta görs,
I din andedräkt finns mina ord.

Som månen själv verkar vara;
Att våra ögon på himlen ser vet inte
Men det som tänder solen.

***

Att gå tillbaka dit det kom ifrån,

själen når din kropp

som en barmhärtighets ängel så full

som läker intellektet och hedrar världen.

Den solen bränner mig och kidnappar mig,

och inte bara ditt vackra ansikte på utsidan:

att kärlek inte har något hopp i saker som försvinner

om dygd inte härskar i honom.

Detsamma gäller de höga och de nya,

där naturen skriver sin stämpel och

det är parat från himlen;

Inte heller visar Gud sig genom sin nåd, annars

mer än i en dödlig och vacker slöja;

och jag älskar honom, solen, eftersom den återspeglas i honom.

***

Han steg ner från himlen, och redan i dödlig, efter
som hade sett det rätta helvetet och det fromma,
levande återvände han för att begrunda Gud,
för att ge oss det sanna ljuset av allt.

Lysande stjärna, det med sina strålar
utan anledning klargjorde boet där jag föddes,
hela den onda världen skulle inte vara ett pris för honom;
Bara du, som skapade den, kan vara det.

Om Dante talar jag, hur dåligt känt hans
verk var för det otacksamma folket
att bara de rättfärdiga berövar det goda.

Jag önskar att det hade varit honom! För sådan förmögenhet,
med hans hårda landsflykt och också hans dygd,
Jag skulle ge den lyckligaste positionen i världen.