Guadalupe Grande. 4 av hans dikter till minne av honom

Guadalupe Grande, poet Madrilenian, essäist och kritik, han dog i Madrid så snart han började 2021 på grund av en hjärtsjukdom, med 55 år. Dotter unikt för poeter också Felix Grande och Francesca Aguirre, med henne slutar en enastående litterär härkomst. Till hans minne går det här urval av 4 dikter tillhör hans arbete.

Guadalupe Grande

Examen i Socialantropologi från Complutense University deltog han under hela sin karriär i litterära evenemang som den första iberoamerikanska poesiföreställningen och Medellín International Poetry Festival eller INVERSO Madrid-festivalen. Som litteraturkritiker arbetade hon i El Independiente, El Urogallo, Reseña eller El Mundo, bland andra tidningar och tidskrifter.

Han arbetade också inom kommunikationsområdet Kunglig teater och var ansvarig för den poetiska verksamheten José Hierro Popular University, i San Sebastián de los Reyes.

1995 tilldelades hon Rafael Alberti-priset av Liliths bokoch publicerade också poesiböckerna Dimman, Vaxkartor y Hotell för igelkottar.

4 dikter

Askan

Inventory Dictionary
ange exakt antal
beräkning av ett språk
som vi inte kan förstå

Jag säger att det inte går att glömma;
det finns död och skuggor hos levande,
Det finns skeppsvrak och bleka minnen
det finns rädsla och vårdslöshet
och igen skuggor och kyla och sten.

Att glömma är bara en ljudartikel;
bara ett evigt slut som går
från kött till skinn och från hud till ben.
Precis som de första orden är gjorda av vatten
och sedan lera
och efter sten och vind.

Omedelbar

Spåret

Vi är en konstig fråga
som skulle berätta för oss
att vi har lidit så mycket
Men vårt minne brinner inte
och vi vet inte längre hur man dör

Livets minne,
minne om dagarna och livet,
kniv som öppnar världen
sprida tarmar som jag inte kan dechiffrera.

Minnet om eftermiddagen och ljuset,
du lyser upp utseendet
du är den oföränderliga utkik,
den svåra kompassen, fängelsevittnet
som knyter tiden i sin fängelsehåla.

Vad letar du efter, minne, vad letar du efter.
Du följer mig som en hungrig hund
och du tenderar din medlidande blick mot mina fötter;
sniffa, skadlig, på vägen
spåret av de dagar som var,
att de inte längre är och att de aldrig kommer att bli det.

Glädjans trasor klär dig
och ödeläggelse har gjort dig försiktig;
minne av livet, minne av dagar och liv.

Bredvid dörren

Huset är tomt
och doften av ondskefullt hopp
parfym varje hörn

Vem berättade för oss
när vi sträckte oss till världen
som vi någonsin skulle hitta
skydd i denna öken.
Som fick oss att tro, lita på,
-värre: vänta-,
det bakom dörren, under koppen,
i lådan, efter ordet,
i den huden,
vårt sår skulle läka.
Som grävde i våra hjärtan
och visste senare inte vad jag skulle plantera
och lämnade oss denna grop utan utsäde
där det bara finns hopp.
Vem kom upp nästa
och han berättade för oss
i ett ögonblick av girighet,
att det inte fanns något hörn att vänta på.
Vem var så hänsynslös, vem,
som öppnade detta rike utan koppar för oss,
utan dörrar eller svaga timmar,
utan vapen, utan ord för att skapa världen.
Det är okej, låt oss inte gråta längre
kvällen faller fortfarande långsamt.
Låt oss ta den sista åkturen
av detta eländiga hopp.

Källor: El Mundo - Själens dikter