Igår uppfylldes de 175 år av döden av Jose de Espronceda, en av de största, berömda och mest beundrade poeterna Spansk romantik XNUMX-talet. Det var så han ansågs när han dog. Och inget bättre än att plocka upp några av hans fraser, verser och strofer mest känt att vi alla någonsin har reciterat.
Extremaduran poeten lämnade några av oss toppmöte fungerar av hemlandets romantiska litteratur. Studenten från Salamanca, El djävulens värld, var är din Jag sjunger till Teresa, Sancho saldana, Vit från Bourbon. Och hans korta dikter samlades in låtarSom Bödelni Kosacksång och naturligtvis det odödliga Piratsång. Tja, låt oss bara njuta av det här urvalet.
- Studenten från Salamanca. Start
Det var mer än midnatt, berättar forntida historier, när de i en dröm och i dyster tystnad omsluter jorden, de levande verkar döda, de döda lämnar graven. Det var den timme då kanske rädda röster låter formlösa, när tysta ihåliga fotsteg hörs, och fruktansvärda spöken vandrar mitt i det täta mörkret, och rädda hundar ylar när de ser dem.
- Piratens sång.
- Dödens sång.
Svag dödlig skrämmer dig inte
mitt mörker eller mitt namn;
mannen hittar i min barm
en term till hans ånger.
Jag erbjuder er med medkänsla
långt ifrån världen ett asyl,
var i min tysta skugga
evigt sova i fred.
- Sonett.
Fräsch, frodig, ren och doftande,
gala och prydnad av den blommiga pensilen,
galant placerad på den upprätta buketten,
doft sprider den framväxande rosen.
Men om den brinnande solen en arg eld
vibrerar, från kanonen i brand,
den söta doften och den förlorade färgen,
dess löv bär den skyndade auren.
Så min tur lyste ett ögonblick
på vingar av kärlek och vackert moln
Jag låtsades kanske av ära och glädje.
Men tyvärr blev det goda till bitterhet,
och bladlöst i luften stiger den
mitt hoppas söta blomma.
- Djävulens värld, Canto I.
"Vem kommer någonsin att tänka, min Teresa,
att det var en evig vår av tårar
så mycket oskyldig kärlek, så mycket glädje,
så många läckerheter och delirium så mycket?
Vem kommer någonsin att tro att det kommer en dag
där förlorade den himmelska charmen
och ögonbindeln har fallit,
hur mycket nöje skulle orsaka ilska? "
Århundraden till århundradena löper över;
män efterträder män,
i ålderdomen kraschar dina beräkningar,
deras pomp och ära till döden ger:
ljuset som deras andar blinkar
dö i dimman som de inte kan erövra,
Och det är historien om människan och hans galenskap
en smal och stinkande grav!
- Till en stjärna.
Jag följer min väg likgiltigt
vid vindarnas och havets barmhärtighet,
och levereras, i ödets armar,
Jag bryr mig inte om att spara eller kantra.
- På natten.
Hej, eller du, lugn natt,
Kan du se världen augusti,
och beklagar en sorglig
med ditt mörker sötnar du.
- Till en nattergal.
Sjung på natten, sjung på morgonen
nattergal, i skogen dina kärlekar;
sjung, vem kommer att gråta när du gråter
gryningspärlorna i den tidiga blomman.
- Till månen.
Languid moon, att min sorgliga klagomål
söt du plockar upp med ett snällt ansikte,
om min bittra elände rör dig,
gråta med mig.
- Till hemlandet.
Åh mitt älskade land!
Vart gick dina kämpande hjältar,
Har ditt svärd inte besegrats?
åh! av dina barn på den ödmjuka pannan
Det är den graverade rodnaden;
Till hans sorgligt fallna ögon
Gråt är trångt.
- Kosackens sång.
Vår caprice kommer att diktera lagar där,
våra hus kommer att vara fästningar,
kungarnas scepters och kronor
vilka barnleksaker kommer att rulla.
Hurra! Flyga! för att tillgodose våra önskningar:
de vackraste kommer att ge oss sin kärlek,
och de kommer inte att hitta våra ansikten fula,
att vinnaren alltid lyser vackert.
Hurra, ökenkossacker! Hurra!
Europa ger dig en fantastisk byte:
blodiga pool deras fält vara,
av tårarna hans arméfest.