Un 22 juni 1865 avled Angel Saavedra, Hertigen av Rivas, Spansk poet och dramatiker, och mest känd för sitt mest kända romantiska drama Don Álvaro eller The Fate of Fate, emblematiskt arbete av romanticism Spanska. För att minnas hans minne väljer jag en serie fragment av denna titel.
Ángel Saavedra, hertig av Rivas
Född i Cordova, Ángel Saavedra var en dramatiker, poet, historiker, målare och statsman. Av liberala idéer, kämpade mot fransmännen i självständighetskriget och senare mot Fernando VII: s absolutism. Detta ledde honom i exil i Malta och inspirerade några av hans dikter, till exempel Med elva dödliga sår.
Hans första verser samlades in Poesi och spelar som Ataulfo y spjut, är inramade inom nyklassicism. Men under sitt maltesiska landsflykt upptäckte han arbetet med William Shakespeare, Walter Scott och Lord Byron och gick med i den romantiska rörelsen med dikter Den utkastade, Eoutlawens dröm o Fyren på Malta.
Don Álvaro eller ödet
Det var arbetet som invigde den spanska romantiska teatern och dessutom den moderna teatern. Det är ett drama i fem akter eller dagar, i prosa och i vers. Den har alla de typiska ingredienserna i romantiken, till exempel melankoli eller pessimismoch utvecklar ett karakteristiskt tema: mannen som dras i skam av ett öde som han inte kan kämpa mot. Det är den mystiska kombinationen av slump och nödvändighet som styr karaktärernas handlingar.
Huvudpersonen är Don Álvaro, en kär riddare till Leonor, dotter till markisen i Calatrava. En natt brister Don Álvaro in i Leonors rum med avsikt att kidnappa henne, men är förvånad över markisen i Calatrava. Don Álvaro dödar av misstag honom och måste fly. Efter flera år, under vilka älskarna har levt varandra, möts Don Álvaro i kriget och Leonor, gömda i en hermitage, men ödet kommer att förhindra deras kärlek.
fragment
Akt I - Scen VII
DON ÁLVARO: (med stor häftighet.)
Tröstande ängel i min själ!
Kommer de heliga himlarna att ge min sömnlöshet en evig krona?
Glädje drunknar mig ...
Håller vi varandra så att vi aldrig separeras?
Före, före döden
som skiljer mig från dig och förlorar dig.
DOÑA LEONOR (mycket upprörd.).
Don Álvaro!
DON ALVARO.
Min goda, min Gud, min allt ...
Vad upprör och stör dig på ett sådant sätt?
Besvärar det ditt hjärta att se att din älskare
är just nu
mer stolt än solen? ...
Klädsel älskad!
[...]
DON ALVARO.
Fröken!
FRU LEONOR.
åh! du bryter min själ ...
DON ALVARO.
Mitt hjärta är krossat ... Var är det, var,
din kärlek, din fasta ed?
Fel med ditt ord motsvarar
så mycket oupplösning i ett sådant ögonblick.
Ett sådant plötsligt drag ...
Jag känner dig inte, Leonor. Blåste vinden bort
från mitt delirium allt hopp?
Ja, jag har bländat på plats
när den ljusaste dagen gick upp.
De tar mig avliden
härifrån, när odödlig ledighet trodde.
Bedräglig trollkvinna,
Det vackra perspektivet som du felaktigt erbjöd mig så ångra?
Perfidious! Snälla
att stiga till den Eviges tron,
och sedan sjunka ner i helvetet?
Är det bara kvar för mig nu? ...
DOÑA LEONOR. (Kastar sig i hans armar.)
Nej, nej, jag älskar dig.
Don Álvaro! ... My good! ... Kom igen, ja, kom igen.
***
Akt I - Scen VIII
Marquis. - (Furious) Vile förförare! ... Beryktad dotter!
Doña Leonor. - (kastar sig vid sin fars fötter) Far! Pappa!
Markis. - Jag är inte din far ... Avresa ... och du, elak uppstart ...
Don Álvaro. - Din dotter är oskyldig ... Jag är den skyldige ... Pierce my chest. (Går ner på ett knä.)
Markis. - Din vädjande attityd visar hur lågt ditt tillstånd är ...
Don Álvaro. - (Stiger) Mr Marquis! ... Mr. Marquis! ...
Markis. - (Till sin dotter) Quita, ond kvinna. (Curra, som håller armen) och du olycklig, vågar du röra din herre? (Till tjänarna) Hej, gå på den ökända, håll honom, bind honom ...
Don Álvaro. - (Med värdighet.) Olycklig person som tappar respekt för mig. (Han tar fram en pistol och monterar den).
Doña Leonor. - (springer mot Don Álvaro) Don ÁIvaro! ... Vad ska du göra?
Marquis. - Gå omedelbart på honom.
Don Álvaro. - Ve dina tjänare om de rör sig! Du har bara rätt att genomborra mitt hjärta.
Marquis. - Dör du av en gentleman? Inte; du kommer att dö för bödelens.
Don Álvaro. - Mr Marquis från Calatrava! Men, ah, nej; du har rätt till allt ... Din dotter är oskyldig ... Så ren som andan hos änglarna som omger den Högstes tron. Misstanken att min närvaro här vid sådana tider kan ge upphov till att sluta med min död, komma ut och slänga in mitt lik som om det vore mitt hölje ... Ja, jag måste dö ... men vid dina händer. (Han lägger ett knä på marken) Jag väntar på att slaget avgick; Jag kommer inte att motstå det; du har mig redan avväpnad. (Han kastar pistolen, som när den träffar marken skjuter den och sårar markisen, som faller döende i armen på sin dotter och tjänarna och skriker)
Markis. - Jag är död! ... Åh, jag! ...
Don Álvaro. - Herregud! Baleful vapen! Hemsk natt!
Doña Leonor. - Fader, far!
Markis. - Ställ åt sidan; ta mig härifrån ... där jag dör utan att den här avskyvärda förorenar mig med ett sådant namn ...
***
Akt III - Scen IV. Monolog av Don Álvaro.
Vilken outhärdlig börda
det är den livsviktiga miljön
för den lilla dödliga
som är född i fruktansvärt öde!
Vilken hemsk evighet
det korta livet! Denna värld,
Vilken djup fängelsehåla,
för den olyckliga mannen,
vem är den arga himlen som tittar på
med sin rasande panna!
Det verkar, ja, att mäta
vilket är svårare och mer bittert
mer sträcker sig, mer förlängs
ödet vårt liv.
Om det beviljas oss
bara för att lida,
och mycket kort var
den lyckliga, som i sorg
att dess föremål inte fylls,
Det är en hemsk sak att bli född!
Till den som är lugn, glad,
lev mellan applåder och utmärkelser,
och av oskyldiga kärlekar
töm den välsmakande kalen
när han är starkare och mer livlig,
döden hans dagar markerar,
hans förmögenheter går över:
och jag, hur olycklig jag är,
Jag, letar efter henne, jag går,
Jag kan inte hitta henne.
Men hur ska jag få det,
Olyckligt mig!
När jag föddes olycklig,
Jag föddes för att bli gammal
Om den dagen av nöje
(den jag bara har haft),
förmögenhet skulle ha satt,
Hur snart för tidig död
med sin hårda lie
min hals skulle ha skurit!