Carmen Conde: dikter

Att placera "Carmen Conde-dikter" i webbsökmotorerna är att hitta ett rikt och brett universum av bokstäver. Denna poetinna den 28 januari 1978 blev hon den första kvinnan som gick in i RAE under - då - 173 år av institutionens existens. Hennes induktion var inte utan kontrovers på grund av hennes och hennes mans anknytning till Falangists från Francisco Franco-regimen. Men det är ganska partiskt att värdera akademiker enbart för deras politiska kopplingar. Dessutom är han erkänd som en av de mest framstående personligheterna hos de så kallade Generering av 27.

Carmen greve Född i Cartagena den 15 augusti 1907 var hon en produktiv författare och stod också ut som dramatiker, prosaskribent och lärare. Från en mycket ung ålder var hon mycket knuten till kultur och brev, därför anser vissa specialister att publiceringen av "endast" cirka 300 exemplar av hennes verk är otillräcklig. När det gäller hans 100-årsdag, tidningen The Country gjorde en hyllningsartikel där hans poesi definieras som "lyrisk, fräsch, sensuell."

Ungdom, första jobb och inspiration

Man anser att hans främsta inflytande var Nobelprisvinnaren Juan Ramón Jiménez. På samma sätt, i korrespondens som han höll i nästan sju decennier med poeten Ernestina de Champourcín, framgår hans beundran för författare som Gabriel Miró, Santa Teresa och Fray Luis de León.

Hans första jobb var 1923 som rumsassistent i Spanish Society of Naval Construction Bazán. Ett år senare blev hon presspress. Han studerade undervisning vid den normala skolan i Murcia, där träffade han poeten Antonio Oliver, med vilken han formaliserade relationer 1927 och gifte sig 1931.

Under denna period publicerade han också sina första dikter: Trottoarkant (1929), vars prostema är den ljusa miljön i Medelhavet; Y Glädjas (1934), skriven under graviditeten, där hon visar ett större djup för att återspegla existentiella teman.

Tyvärr dödades deras enda dotter 1933. Tragedin markerade hans arbete tills han träffade Amanda Junqueras, med vilken han hade en kärleksfull kärlek som inspirerade några av hans mest sensuella verk, laddade med erotik och metaforer relaterade till mörker och skuggor (med hänvisning till det förbjudna), såsom Sug efter nåd (1945) y Kvinna utan Eden (1947), bland andra.

Efterkrigstid och litterär mognad

Efter det spanska inbördeskriget (1936-1939) var greve och make grundare av det populära universitetet i Cartagena och från Ruben Daríos veckoarkiv vid Madrids universitet. Svåra tider gick, för på grund av Olivers ursprungliga anslutning till Republiken tvingades paret att förbli åtskilda under långa perioder.

Under de följande åren arbetade Carmen Conde som professor i spansk litteratur vid Institute of European Studies och vid universitetet i Valencia (i Alicante). Detta är också en tid som kännetecknas av dess mångsidighet i kompositionen, vilket framgår av dikter som "In No Man's Land"« (1960) domineras av en känsla av ensamhet och rekrytering.

också hans arbete På denna sida av evigheten (1970), förklarar sin upproriska ställning inför sociala orättvisor. I Korrosion (1975), reflekterar över liv, död och smärta (påverkad av hennes resa till New York och hennes mans död). Ämnen som förnyas i Tiden är en långsam flod av bränder (1978) y Kroppens mörka natt.

Senaste dikter och arv från Carmen Conde

Bland de mest utmärkta utmärkelserna till Carmen Conde är Elisenda Montcada-priset (1953) för De mörka rötterna, National Poetry Prize (1967) och Sevilla Athenaeum Prize (1980) med Jag är mamman. 1978 skrev hon historia genom att vara den första kvinnan som infördes i Royal Academy of the Spanish Language.

Conde samarbetade också i La Estafeta Literaria och RNE under pseudonymen Florentina del Mar. På samma sätt har spansk TV anpassat sina verk till serier med liten skärm Rambla y Yerba blev tjock.

I början av 1980-talet manifesterade författaren de första symptomen på Alzheimers. Men sjukdomen hindrade honom inte från att publicera sin senaste diktsamling, Vackra dagar i Kina (1987), där han visar sin beundran för den asiatiska jättens kultur efter att ha besökt den. Han dog den 8 januari 1996 i Majadahonda, 88 år gammal.

Funktioner av hans arbete och några av hans mest representativa dikter

Den lyriska användningen av jaget i Carmen Condes dikter är felaktig och ibland abstrakt. På samma sätt döljer karaktärernas kön dem för att kringgå de moraliska föreskrifterna genom anrop av själen och användning av obestämda pronomen.

Författaren identifierar nästan alltid den älskade med ett landskap. De kroppsliga elementen är frekventa, reflekterade genom humaniseringen av naturen. Lusten efter det förbjudna och tystnaden är vanligt genom metaforer om natten och den okända tomheten.

Hans poesi är fri, saknar rim, men inte så rytmisk. Hans språk är naturligt och visar en djup behärskning av språket, med djupa metaforer som engagerar läsare och inbjuder dem att läsa och läsa om varje dikt, vers för vers. Samlingarna av Carmen Conde, på grund av deras djup och innehåll, bör ingå i historiens bästa poesiböcker.

Carmen Conde dikter

Carmen Condes poesi är universell, den internationella poesidagen den 21 mars hans dikter läses i många delar av världen. Nedan ser du fem av de mest representativa dikterna inom Carmen Condes enorma lyriska komposition.

"Älskare"

«Det är som att skratta inuti en klocka:

utan luft, eller hör dig, eller vet vad du luktar.
Med en gest tillbringar du din kropps natt
och jag gör dig transparent: Jag är du för livet.

Dina ögon är inte över; de andra är blinda.
De går inte med mig, ingen vet att det är ditt
denna dödliga frånvaro som somnar i min mun,
när rösten ropar i gråtande öknar.

Mjuka lagrar gro i andras pannor,
och kärleken tröstar sig genom att fylla sin själ.
Allt är lätt och svagt där barn föds,
och jorden är av blomma och i blomman finns en himmel.

Bara du och jag (en kvinna i bakgrunden
av det tråkiga glaset som är en het klocka),
vi överväger att livet ..., livet
det kan vara kärlek, när kärlek berusar;
det är utan tvekan lidande, när man är lycklig;
det är säkert ljuset, för vi har ögon.

Men skratta, sjunga, frossa
att önska och vara mycket mer än livet ...?
Nej jag vet. Allt är något som jag visste
och därför förblir jag i världen ».

"Före dig"

«Eftersom du är densamma är du annorlunda

och avlägsen från alla som ser

den ljusros som du alltid häller

från din himmel till ditt hav, fält som jag älskar.

Mitt fält av kärlek bekänner jag aldrig;

av en blygsam och blygsam kärlek,

som en gammal jungfru som håller ut

i min kropp bredvid din eviga.

Jag har älskat dig, att berätta för mig

dina ord från havet och palmerna;

dina dukverk fräser du

De släcker min törst så länge.

Jag överger mig i ditt hav, jag lämnar mig själv

Hur du ger dig själv måste du göra det för att vara du.

Om jag stängde ögonen skulle det förbli

gjorde ett väsen och en röst: drunknade levande.

Har jag kommit och jag gick; Jag är borta imorgon

och jag kommer som idag ...? Vilken annan varelse

kommer tillbaka för dig, för att stanna

eller fly i ditt ljus mot det aldrig? ».

Staty till ära för Carmen Conde.

"Fynd"

«Naken och fäst vid din nakenhet.

Mina bröst gillar nyskuren is

i bröstets platta vatten.

Mina axlar spred sig under dina axlar.

Och du, som flyter i min nakenhet.

Jag lyfter armarna och håller luften.

Du kan stiga ner min dröm

för att himlen vilar på min panna.

Min floder ska vara bifloder till dina floder.

Vi kommer att segla tillsammans, du kommer att bli mitt segel,

och jag tar dig genom gömda hav.

Vilken högsta utstrålning av geografier!

Dina händer på mina händer.

Dina ögon, fåglar av mitt träd,

i gräset på mitt huvud ».

"Domän"

«Jag måste ha en ödmjuk själ

som ett sorgligt odjur dominerade,

snälla honom med spikar jämnhet

av hennes bländade hud i ödmjukhet.

Det är nödvändigt att tämja henne, att hennes feber

Jag darrade inte i blodet på en minut.

Låt oljebränderna översvämma den

tjockare av skräck och att den motstår.

Åh min mjuka och dämpade själ,

sött odjur som omsluter sig i min kropp!

Blixtnedslag, skrik, frysning och till och med människor

uppmanar henne ut. Och hon, mörk.

Jag ber dig, kärlek, att tillåta mig

avsluta min fängslade tiger.

Att ge dig (och befria mig från denna ilska),

en stilla, ofarande doft. '

"Universum har ögon"

"De tittar på oss;

de ser oss, de ser oss, de ser på oss

flera osynliga ögon som vi känner till förr,

från alla hörn av världen. Vi känner dem

fasta, rörliga, slavar och förslavare.

Och ibland kväver de oss.

Vi vill skrika, vi skriker när naglarna

Av de oändliga utkikarna spökar och utmattar dig.

De fullgör sitt uppdrag att titta på oss och vi ser varandra;

men vi skulle vilja sätta fingrarna mellan hennes ögonlock.

För dem att se,

så att vi kunde se ansikte mot ansikte,

ögonfransar mot ögonfransar, ta andan

tät av oro, rädsla och ångest,

den absoluta visionen vi alla strävar efter.

Ah, om vi förvånade dig, konkret,

sammanfaller på spegelns flytande yta!

De kommer att titta på oss för alltid

vi vet.

Och vi kommer att gå tillsammans utan att hitta oss själva som dödliga

runt samma varelse intakt

som avvisar de ögon det har skapat.

Varför, om vi inte kommer att se det, även om det gör oss blinda,

gjorde de och dessa otaliga ögon? ».

"Kärlek"

"Erbjudande.

Kom närmare.

Jag väntar på dig bredvid natten.

Simma mig.

Djupa och kalla fjädrar

de fläktar min ström.

Titta hur rena mina dammar är.

Vilken glädje för min yelo! ».