Charles Baudelaire. 5 dikter för att fira din födelsedag

Charles Baudelaire, poet, romanförfattare, konstkritiker och en av de stora bastionerna i fransk kultur, Jag föddes på en dag som idag i Paris 1821. Han ansågs fadern till modern poesi och hans referensverk är Evils blommor, publicerades 1857. Idag väljer jag 5 dikter att läsa i ditt minne.

5 dikter

En hednisk bön

Låt inte dina lågor dö;
Värm mitt döva hjärta,
Vällustighet, grym plåga!
Diva! supplicem exaudî!

Gudinnan i luften diffunderade,
Flamma från vår tunnelbana,
Lyssna på en bortkastad själ
Det höjer sin järnsång till dig,

Vällustig, var min drottning!
Ta Mermaid Mask
Tillverkad av kött och brokad,

Eller häll mig dina djupa drömmar
I den formlösa och mystiska spriten,
Vällustighet, elastiskt fantom!

Förstörelsen

Bredvid mig utan paus är Demonen upprörd;
Runt min flotta som en impalpabel luft;
Jag sväljer det och känner att lungorna brinner
Av en önskan att fylla dem skyldiga och oändliga.

Ta ibland för att du känner till min kärlek till konst,
Av de mest förföriska kvinnorna,
och tillgripa otäcka förevändningar om äktenskapsbrott
Mina läppar vänjer sig vid fördärvade filter.

Långt ifrån Guds blick tar han mig så här,
Flämtar och ångras av trötthet, till centrum
Från tristess djupa och ensamma slätter,

Och kastar för mina ögon, full av förvirring,
Fläckiga kläder och sår på glänt,
Och den blodiga apparaten som lever i förstörelse!

Jag har fortfarande inte glömt ...

Jag har ännu inte glömt, nära staden,
Vår vita herrgård, liten tystare,
Stucco Pomona och forntida Afrodite
Slöja hans blygsamhet bakom ett gles bladverk,
Och solen, i skymningen, gnistrande och fantastiskt
Det bakom glaset där dess strålar bröts,
Det verkade, bra elev i den nyfikna himlen,
Att överväga våra långa och ensamma middagar,
Kasta hennes vackra långsträckta reflektioner
På twill blind och på den sparsamma duken.

Allegori

Hon är en vacker och fantastisk kvinna,
Att dra håret i vinet.
Kärlekens klor, giften i hålan,
De glider utan att tränga in i din granithud.
Han skämtar om döden och utsvävningar:
Monstren, vars hjärtskärande och grova hand,
Han har alltid respekterat, i sina dödliga spel,
Den arroganta kroppens oförskämda majestät.
Gå som en gudinna, posera som en sultana;
En mohammadisk tro deponerar i njutning
och med öppna armar så att brösten sticker ut,
Med blicken bjuder han in den dödliga rasen.
Tro eller, ännu bättre, vet den här karga jungfrun,
Nödvändigt, dock i världens marsch,
Den fysiska skönheten är en sublim gåva
Vem vet hur man kan få vänskap från all svimhet.
Så mycket som helvetet ignorerar skärselden
Och när det är dags att gå in på natten,
Han kommer att se rakt på Dödens ansikte,
Som en nyfödd - utan hat eller ånger.

Vampyrens metamorfos

Kvinnan, under tiden, från sin jordgubbar
Vrid som en orm mellan glöd
Och knådade hennes bröst på den hårda korsetten,
Det stod dessa ord impregnerade med mysk:
«Mina läppar är våta och jag vet vetenskap
Att förlora medvetandet längst ner i en säng,
Jag torkar alla tårar på mina triumfbröst.
Och jag skrattar det gamla med barnsligt skratt.
För dem som överväger mig vaken och naken
Jag ersätter solen, månen, himlen och stjärnorna.
Jag är, min kära kloka man, så lärd av glädje,
När jag kväver en man i mina fruktade armar
Eller när jag överger min byst,
Blyg och utsvävd och ömtålig och robust,
Det i de omslag som ger upp känslor,
Impotenta änglarna förlorades av mig. »

När han hade sugat märgen från mina ben
och väldigt slappt vände jag mig till henne
För att kyssa honom tillbaka såg jag bara
Överfylla med pus, en klibbig vinskinn.
Jag stängde båda ögonen med isig skräck
och när jag ville öppna dem så tydligt,
Vid min sida, istället för den starka skyltdockan
Det verkade ha levererat mitt blod,
Skelettbitar kolliderade i förvirring
Varav väderbladen klirrade
Eller som en affisch, i slutet av en järnstav,
Det svänger vinden på vinternätter.