Andra San Valentin, datumet par excellence tillägnad kärlek. Och få mer vackra litterära kompositioner att skriva om kärlek än sonetter. Fjorton verser där hela kärnan i en känsla som är så svår att förklara kan koncentreras. Alla poeter har velat göra det sedan tidens början. Idag minns jag dessa 6 kärlekssonetter. Kanske är de det den mest kända av dess författare, särskilt de av Lope, Quevedo och Garcilaso de la Vega, och de är också kanske de vackraste. Till dem lägger jag till andra av Neruda, Miguel Hernández och Lorca.
Lope de Vega
Svimma, våga, vara rasande,
grov, öm, liberal, svårfångad,
uppmuntrad, dödlig, avliden, vid liv,
lojal, förrädisk, feg och livlig;
inte hitta utanför det goda centrumet och vila,
var glad, ledsen, ödmjuk, stolt,
arg, modig, flyktig,
nöjd, förolämpad, misstänksam;
fly ansiktet till den tydliga besvikelsen,
drick gift för mjuk sprit,
glöm nyttan, älska skadan;
tro att en himmel passar in i ett helvete,
ge livet och själen besvikelse;
Det här är kärlek, den som smakade det vet det.
***
Francisco de Quevedo
Stäng mina ögon sist
Skugga att den vita dagen kommer att ta mig,
Och kan släppa loss min själ
Hora, till hans ivriga smicker;
Men inte härifrån på stranden
Det kommer att lämna minnet där det brann:
Simning känner min flamma det kalla vattnet,
Och förlora respekten för sträng lag.
Själ, till vilken allt ett gudfängelse har varit,
Vener, vilken humor de har gett så mycket eld,
Medules, som härligt har bränt,
Din kropp kommer att lämna, inte din vård;
De kommer att vara aska, men det är vettigt;
De kommer att vara damm, mer kärleksdamm.
***
Garcilaso de la Vega
Din gest är skriven i min själ,
och hur mycket jag vill skriva om dig;
du skrev det själv, jag läste det
så ensam att jag till och med av dig håller mig här.
I detta är jag och kommer alltid att vara;
att även om det inte passar i mig hur mycket jag ser i dig,
Jag tycker så mycket bra att jag inte förstår
tar redan tro för budgeten.
Jag föddes inte förutom att älska dig;
min själ har skurit dig till sitt mått;
av själens vana älskar jag dig.
Hur mycket jag har erkänner jag att jag är skyldig dig;
Jag föddes för dig, för dig har jag liv,
för dig måste jag dö och för dig dör jag.
***
Pablo Neruda
Hur många gånger, kärlek, jag älskade dig utan att se dig och kanske utan ett minne,
utan att känna igen din blick, utan att titta på dig, centaury,
i motsatta regioner, i en brinnande middag:
du var bara doften av spannmålen som jag älskar.
Kanske såg jag dig, jag antog dig när jag gick förbi att lyfta ett glas
i Angola, mot bakgrund av juni-månen,
eller var du midjan på den gitarr
att jag spelade i mörkret och det lät som det överdrivna havet.
Jag älskade dig utan att jag visste det och jag letade efter ditt minne.
Jag gick in i de tomma husen med en ficklampa för att stjäla ditt porträtt.
Men jag visste redan vad det var. Plötsligt
medan du gick med mig rörde jag dig och mitt liv stannade:
framför mina ögon var du, regerar och drottningar.
Som ett brasa i skogen är eld ditt kungarike.
***
Miguel Hernandez
Du dör av kast och enkel ...
Jag är dömd, kärlek, erkänns jag
den otrygga kidnapparen av en kyss,
Jag släppte blomman från din kind.
Jag släppte blomman från din kind,
och från den härligheten, den händelsen,
din kind, noggrann och tung,
det faller av dina löv och gult.
Spöket för den kriminella kyssen
kindbenet har du hemsökt,
mer och mer patent, svart och stort.
Och utan att sova är du, svartsjuk,
tittar på min mun med vilken omsorg!
så att den inte blir gammal och utom kontroll.
***
Federico García Lorca
Detta ljus, denna slukande eld.
Denna grå scenarie omger mig.
Denna smärta för bara en idé.
Denna ångest av himmel, värld och tid.
Detta rop av blod som pryder
lyra utan puls nu, smörjande te.
Den här vikten av havet som slår mig.
Den här skorpionen som bor på mitt bröst.
De är en krans av kärlek, en säng av de sårade,
där utan sömn drömmer jag om din närvaro
bland ruinerna av mitt sjunkna bröst.
Och även om jag söker toppen av försiktighet
ditt hjärta ger mig dalen
med hemlock och passion för bitter vetenskap.